Personalen som grät

11 Okt

Av tidigare inlägg kan det framstå som att jag är en gnällspik som bara letar fel och brister på andra på en arbetsplats. Att jag är personen som alltid tror mig veta rätt. Nej, jag utgår inte från att jag har rätt, de som känner mig skulle inte hålla med om att jag är oemottaglig för argument som inte bekräftar min tes. Tvärtemot kan det vara intressant att hamna i diskussioner eller samtal med andra som inte kommit till samma slutsats.

Min slutsats är inte att Sveriges chefer är usla. Jag anser däremot att många chefer gör fel, och att många av dessa fel är så onödiga. Vidare menar jag att en chef som misslyckas inte behöver vara ”usel” som person. Det är en fälla att döma ut en person på det viset. Det som är fel är att många chefer inte fått en bra introduktion, vägledning från företaget och stöd via exempelvis internutbildning.

Som en kontrast till mitt gnäll ska nämnas gången när en vän till mig slutade på ett jobb. Han var då chef för en grupp inom en viss bransch. Hans filosofi var att skapa ett ömsesidigt förtroende till sina medarbetare:

Det är ni som är experterna och som bäst vet hur ni gör er uppgift”

Min vän la ner energi och engagemang, tog sig tid att lyssna och få alla att känna sig betydelsefulla. De fick ett personligt ansvar som växte.

När dagen kom och det var dags att berätta för medarbetarna om att han skulle sluta så kom kvittot på att hans engagemang gett resultat. Hans besked möttes av tårar och gråt. Jag tyckte det var en mycket fin berättelse. Framförallt eftersom jag vet att den är sann.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: