Arkiv | oktober, 2011

Bristfälligt miljöarbete

30 Okt

Arbetsmiljöverket har inspekterat 1300 arbetsplatser och det visade sig att inte ens hälften ansågs ha ett fungerande arbetsmiljöarbete.

Verket har undersökt:

  •  om arbetsgivare och chefer har den kompetens [min kursivering] som krävs när de ska driva arbetsmiljöarbetet.
  • om arbetstagarna har kunskaper om riskerna och vet hur man undviker att skada sig.

Av de besökta arbetsplatserna fick 53 procent krav att rätta till sina brister.

Jag kan inte uttala mig om denna undersökning ger en rättvis bild av hur läget ser ut på Sveriges arbetsplatser. Jag tycker att det är positivt att frågan uppmärksammas och vidhåller min tidigare mening från tidigare inlägg. Där menade jag att bristande arbetsmiljö utgör en onödig kostnad och formulerade mig:

Om arbetsmiljö skulle kosta pengar för företaget så är det ändå värt priset. Men sanningen är på motsatt ända. Bristande arbetsmiljö är ett onödigt slöseri som utgör en de största kostnaderna för svenskt näringsliv.

När jag skriver om arbetsmiljö så syfter jag på flera områden inom företagskulturen. Arbetsmiljö handlar inte enbart om de rena skaderiskerna som att man kan snubbla och skada sig eller hur man arbetar bäst ergonomiskt för att undvika kroppsskador. Att personalen känner sig delaktig och trivs ingår även det i begreppet arbetsmiljö. Jag är tveksam att Arbetsmiljöverket har mycket att säga till om gällandes dessa ”mjuka”  frågor. Det är mer upptill arbetsgivarna att själva inse värdet av detta.

Om ni läser mina tidigare inlägg så ser ni att jag har en förkärlek till begreppet kompetens. Jag betonar att kompetensutveckling måste följa med personal som befordras till chefer eller till tjänster med mer övergripande ansvar. Konsekvensen kan annars bli mycket dyr i förhållande till den ringa investering en vettig internutbildning utgör.

Annonser

Lågkonjunktur kan vara positivt

29 Okt

Både företag och löntagare kan vinna på att det ekonomiska läget blir pressat. I ett tidigare inlägg menade jag att det kan vara positivt att vissa företag faller. Min idé är att många företag har fört in så många destruktiva inslag i sina organisationer att de på grund av dessa inte klarar av att hantera motgångar. En ekonomisk svängning kan vara det sista lilla som gör att företaget drar ner personal eller går omkull. Företagen som exempelvis vägrade inse värdet av att ta tillvara personalens idéer, kompetens och behov av att få bli del i en kreativ miljö får betala det högsta priset. Det lämnar samtidigt över initiativet till företag som är mera insiktsfulla och som kan erbjuda bättre arbetsplatser.

Grundproblematiken är att det ofta anses för jobbigt att komma in på roten av problemen som tynger ett företag. Ett sådant problem kan vara när vissa anställda har som främsta intresse att hålla sig fast vid sin tjänst även ifall det sker på bekostnad av ökad ineffektivitet. Tjänsten innebär en trygg månatlig insättning på lönekontot vilken riskerar att äventyras om man släpper in andra personer med reformerande idéer inom det egna reviret. Jobbet handlar till stor del om att existera och tillbringa tid snarare än om att prestera och utvecklas med sitt jobb. Prestera kan vara okej ifall det höjer den egna prestigen. Helst ska prestigen vara högre än den egentliga prestationen och tjäna för att konsolidera den egna positionen. Andra kan däremot uppfattas som ett hot. Därför ser vi många exempel på när en god idé möts av kompakt motstånd. Motivering saknas ofta helt och istället pratar skeptikerna förbi ämnet eller osynliggör personen som kom med förslaget. Har det gått så långt i företagskulturen att man som anställd ska behöva ta hänsyn i hur ett förslag kan drabba någon annans prestige så har vi en osund miljö som i slutändan saboterar för både företaget och anställda.

Vad är det som ska vara så himla problematiskt med att erkänna att någon annan än du själv kan vara duktig? Varför inte bjuda på prestigen och erkänna att den andra hade mera rätt i någon fråga?

Lönedumpning och svartfötter

11 Okt

Ni som minns eller läst eller hört vet kanske att det en gång i Sveriges historia förekom vilda strejker. Företagen plockade fram personer som var villiga att jobba trots de pågående strejkerna. Dessa var mycket illa sedda och kallades för svartfötter. Det var inte ovanligt att strejkbrytarna misshandlades grovt. Ibland förkom rena terrorattentat med dödsfall som följd. Strejkbrytarna förhindrade förhandlingsutrymmet och de krav på bättre arbetsförhållanden som de strejkande kom med. Sägas bör att det även fanns ett politiskt mål om att omvälva hela samhället medelst stora generalstrejker. Där utgjorde länge den så kallade ryska revolutionen en förebild för rent revolutionära grupper. Strejkernas syfte var alltså inte allena en fråga om förbättrade arbetsvillkor. De utgjorde även en bas för revolutionära grupper att sprida sina politiska program. Sedermera kom samförståndspolitiken där arbetsgivarförening och fack förhandlade under ordnade former. Notera året 1938 och det så kallade Saltsjöbadsavtalet.

Idag pågår inga vilda strejker av nämnvärd betydelse. Däremot sker det lönedumpning mitt framför våra ögon. Jag tänker närmast på så kallade gästarbetare som jobbar under helt andra villkor och löner. Sympatier från mina svenska ögon att dessa ofta utnyttjas hänsynslöst, inte sällan av sina egna landsmän. Samtidigt så frågar jag mig vad vi ska ha kollektivavtal till när det bara inkluderar skattebetalande svenskar. Gästarbetare bidrar samtidigt till lönedumpning, att ”ta jobben”och att skapa en ny sorts yrkesklass som inte innefattas av de grundläggande rättigheterna som farfars far slogs om för 100 år sedan. Det förvånar att gästarbetarna inte nämns vid samma epitet som förr – svartfötter.

Var ett proffs! – Sänk inte dina jobbarkompisar!

11 Okt

Vad kan man begära av den enskilde arbetstagaren utöver att denna ”gör sitt jobb”? Jag förvånas över att många inte verkar ha kommit i kontakt med begreppet professionalism. Varje person är, oavsett vad denna jobbar med, ett proffs. Även i konkret mening – du utför ett arbete och får betalt. Amatörer kan göra saker lite som de vill. De behöver inte ta hänsyn till andra och behöver inte leva upp till några förväntningar alls. I ditt privatliv kan du just ägna dig åt något som blir lite hipp som happ. Du kan måla en tavla, skriva en blogg och tapetsera ett rum. Det är ingen som betalar och som kan erfordra en nivå av kvalitet och service.

Tillbaka till arbetsplatsen. Professionalism innefattar mer än själva arbetsmomentet. Personen som gör operationen på svarven, den som lägger in löneutbetalningarna… oavsett vad inriktningen är i tjänsten så slutar inte professionalismen vid den enskilda detaljen. Det finns de grundläggande ABC ingen lär ifrågasätta. Du måste kommunicera för att till exempel undvika missförstånd. Du bör se en bit utanför ditt eget område så du kan förutsäga problem eller förenkla arbetsprocessen. Ni läsare kan fylla på med exempel. Det jag också vill komma till är det sociala ansvaret som borde åligga samtliga professionella yrkesutövare.

Är man ett proffs så tar man ett socialt ansvar. Det börjar med att man säger ”godmorgon” och därefter går in med en positiv attityd för att göra arbetsdagen trivsam för alla.

Att bidra till en god stämning är inget val, det är en plikt.

Någon kan invända och mena att det är mänskligt att ta med sig ett dåligt morgonhumör, att man kan ha haft en dålig dag och så vidare.

Nej! Det är inte okej att sprida pessimism och att påverka sina arbetskollegor på ett destruktivt sätt. Alla ska kunna klara av att upprätthålla en professionell inställning.

Om man av något skäl inte klarar av detta så ska man inte befinna sig på en arbetsplats. Då får man sjukskriva sig på grund av psykisk ohälsa. Jag säger inte att vi ska behöva spela teater och komma in med ”collogate-leenden”. Var och en får använda sitt personliga sätt för att efterleva minimistandard i uppförande.

Denna princip om professionalism med socialt ansvar gäller givetvis alla oavsett yrke och position. Det är klandervärt att gott uppförande och professionellt förhållningssätt inte ingår som ett obligatoriskt ämne eller delkurs i grundskola och gymnasium. Att förståelsen alltså  ”bankas in” i folks medvetanden. Den kompetensen kan inte underskattas i arbetslivet.

Personalen som grät

11 Okt

Av tidigare inlägg kan det framstå som att jag är en gnällspik som bara letar fel och brister på andra på en arbetsplats. Att jag är personen som alltid tror mig veta rätt. Nej, jag utgår inte från att jag har rätt, de som känner mig skulle inte hålla med om att jag är oemottaglig för argument som inte bekräftar min tes. Tvärtemot kan det vara intressant att hamna i diskussioner eller samtal med andra som inte kommit till samma slutsats.

Min slutsats är inte att Sveriges chefer är usla. Jag anser däremot att många chefer gör fel, och att många av dessa fel är så onödiga. Vidare menar jag att en chef som misslyckas inte behöver vara ”usel” som person. Det är en fälla att döma ut en person på det viset. Det som är fel är att många chefer inte fått en bra introduktion, vägledning från företaget och stöd via exempelvis internutbildning.

Som en kontrast till mitt gnäll ska nämnas gången när en vän till mig slutade på ett jobb. Han var då chef för en grupp inom en viss bransch. Hans filosofi var att skapa ett ömsesidigt förtroende till sina medarbetare:

Det är ni som är experterna och som bäst vet hur ni gör er uppgift”

Min vän la ner energi och engagemang, tog sig tid att lyssna och få alla att känna sig betydelsefulla. De fick ett personligt ansvar som växte.

När dagen kom och det var dags att berätta för medarbetarna om att han skulle sluta så kom kvittot på att hans engagemang gett resultat. Hans besked möttes av tårar och gråt. Jag tyckte det var en mycket fin berättelse. Framförallt eftersom jag vet att den är sann.

En VD som hjälper eller stjälper?

11 Okt

Vad gör det typiska företaget när det går upp för det att vi närmar oss bittra tider? Nyligen fick jag förmånen att bevittna reaktionen från en VD i en sådan situation. Han samlade personalen under en kvart och förklarade läget.

Företaget gör minus i resultatet och den närmsta tiden ser svår ut. De mest lönsamma kunderna som varit säkra trygga kort minskar. Vad ska man då göra? Personalen ska vara införstådda med situationen, att det är dags att ”lägga på ett kol” i sin arbetsprestation. Komma i tid till jobbet och hålla rasttiderna var tydligen också viktigt att poängtera.

Som jag skrev i tidigare inlägg menar jag att det är inkompetent att anklaga personalen. Det är just sådana signaler som VD:n sänder ut. Vad han indirekt säger är att han inte litar på sin personal. Tydligen ska man som anställd känna detta överhängande yttre hot, ha en klump i magen när man kommer till jobbet varje dag. Vad som är mest beklämmande i sammanhanget är den form av enkelriktad kommunikation som VD:n praktiserade. Att vilja lyssna på vad personalen tyckte och hade för idéer för att möta dessa utmaningar verkade inte vara intressant. En VD-hjärna vet ju bäst själv hur skeppet ska skötas. Inte sant?

Jag förvånas över hur jag kan ha bättre insikt än en professionell VD med en lön som skulle kännas overkligt stor för mitt lönekonto.

Jag som kommer från en helt annorlunda filosofi skulle vända resonemanget. Ta utmaningen med en positiv attityd, inkludera personalen och fokusera på det som ni tillsammans kan förbättra. Jag kan exempelvis peka ut ett antal exempel på stora ekonomiska slöserier, inom det aktuella företaget, som har sin grund i slarv och bristande struktur. Saker som kan åtgärdas med enkla medel. Varför inte tala om hur man blir effektivare på sådana områden?

Att förbättra organisationen, göra den flexiblare och lönsammare är något som alla kan vara delaktiga i. Bryt ner ”reviren” mellan de olika funktionerna på företaget och tillåt varje personal att blomma ut utanför sin huvudsakliga arbetsroll och visa vad han/hon är duktig på.

Avslutningsvis så skulle jag önska att vi kunde ha ett strategiskt tänkande inom företagen där man förutser lågkonjunkturer och har en utvecklad metod att parera svängningar i efterfrågan. Tänk på hur företaget ska överleva de kommande tio åren och inte bara blir ett offer för omständigheterna. Tålamod skulle vara ett recept på framgång. Detta är väl något som tyvärr inte alltid utmärker aktieägarna eller prestigeinriktade personer inom företagsledningen som vill visa snabba resultat.

”Employer branding” – det var på tiden!

11 Okt

Nu efter många om och men börjar företagen inse att de anställdas trivsel kan vara betydelsefull. Till och med kan det ligga ett ekonomiskt värde i att göra sig attraktiv som arbetsgivare. Jag får gratulera till alla insiktsfulla arbetsgivare som slutligen vågat acceptera detta förhållande!

Begreppet som man – sedan cirka två decennier tillbaka – försöker sälja in till arbetsgivarna kallas ”Employer branding”. Numera ska man inte enbart fokusera på att ställa analyser på kunder och göra sig ett varumärke utåt. Även inåt, i den egna organisationen, ska man ha ett varumärke gentemot de anställda. Ofta kan det vara så att företag inte investerar mer i personalens trivsel och motivation än att låta göra en medarbetarundersökning.

Tanken är också att kompetens ska stanna på företaget lite längre genom att personalomsättningen minskar. Också att företagets yttre profil ska locka rätt sorts arbetstagare från första början.

Svenska Dagbladets artikel Tydlig profil lockar rätt person exponerar argument som förhoppningsvis fångas upp. På torsdag kommer Svenska Dagbladet publicera en artikel om hur tre företag jobbar strategiskt med Employer branding.

Nu kan jag själv tycka att det blir tramsigt att använda importerade uttryck för frågeställningar som egentligen borde vara sunt förnuft. Sunt förnuft är inget nytt utan det är något som antingen kan användas eller förkastas, vilket också skett genom historien. Det fanns säkert en insiktsfull entreprenör på 1500-talet som hade sin variant av Employer branding. Uppgiften för framtiden blir inte att vidhålla ett visst begrepp utan att plocka fram kärnargumenten. Ibland säga något som kan uppfattas som obekvämt – med syftet att vi inte fortsätter hamna i samma fallgropar gång på gång.